Det här började efter ett integritetskränkande brott.
Det är inte riktigt därifrån det fortsätter.
Här behöver jag ta allt från början.
Du får allt i delar. För jag behöver fortfarande lägga pusslet samtidigt.
BMW, DEL 1
Det är märkligt hur en simpel fråga kan leda till en helt annan insikt.
Allt började med bilen.
Den där jävla X3:an.
Eller så började det långt före den.
BMW, DEL 2
Jag ville egentligen bara förstå vad som hade hänt.
Ju mer jag försökte reda ut det, desto fler frågor fick jag.
Och några av dom hade väldigt lite med bilen att göra.
BMW, DEL 3
Det finns en detalj jag fortfarande inte får ihop.
Och nej.
Jag tänker inte dra några öppna slutsatser än.
Men jag har slutat betrakta varje frågetecken för sig.
BMW, DEL 4
Ibland är det inte svaret som är intressantast.
Det var vad som HÄNDE när jag BÖRJADE ställa dom rätta frågorna.
Och vilka frågor som plötsligt blev väldigt svåra att släppa.
BMW, DEL 5
Jag vet fortfarande inte till 110 procent
EXAKT vad som hände med min BMW.
Däremot vet jag vad som KAN ha hänt. Och HUR.
Därför vet jag mer nu än för ett tag sen.
Och om jag ska vara helt ärlig hade jag
nog hellre vetat ingenting.
Inte för bilens skull.
Det finns saker som är betydligt svårare
att reparera än en BMW som tystnade.
BMW, DEL 6
Det finns faktiskt minst EN person som skulle kunna
göra det här betydligt enklare för mig.
Inte nödvändigtvis genom att ge mig alla svar.
Han kanske ändå inte har några?
Men genom att svara på några konkreta frågor.
Jag har ställt dom.
Flera gånger. Han har valt att inte svara.
Och nej. Jag vet fortfarande inte varför.
DEL 7, 8, 9, 10 – The End
BMW, DEL 7
Det är tystnaden jag inte förstår: frågor som
i princip bara kräver ett ja eller nej.
Ändå ges inget svar …
Varför tänker jag inte bestämma åt honom.
Det får va så … ett tag i alla fall.
BMW, DEL 8
Problemet är bara att tystnad inte
tar bort frågan ”varför?”
Den förblir obesvarad.
Den lämnar ett svart hål utan
botten hos den som söker svar.
Och där simmar jag runt,
tillsammans med alla möjliga förklaringar
till varför svaret aldrig kommer.
Att medvetet låta mig göra det
är faktiskt genuint JÄVLA elakt.
Ingen är skyldig mig ett svar.
Absolut inte.
Men visst fan förtjänar jag ett?
